Mitt Harestad

Under rubriken mitt Harestad kommer jag att berätta mina minnen från den här platsen och trakten. Lite fakta kommer också att inkluderas, så klart.
Jag vill särskilt påpeka att det handlar om mina minnen och som det är med minnen kan de vara olika hos olika personer. Jag hävdar inte att saker varit så som jag skriver, men det är så jag minns det!

1953 köpte min pappa o mamma en tomt i Harestad. De skulle bygga en sommarstuga till oss.
Samtidigt köpte min moster o morbror tomten bredvid för att bygga en sommarstuga till sig.
Min morbror byggde snabbt en stuga i det skick som många sommarstugor var i på den tiden, men min pappa hade bestämt sig för att bygga en mer gedigen stuga, kanske så att det rentav gick att vara där när det var lite kallt. Detta tog lång tid beroende på så klart en massa olika faktorer men framförallt räckte inte tiden till eftersom han så klart också arbetade. Ibland var det nog också lite knapert eftersom han skulle ha så mycket ”riktigt” material.
Generöst nog lät min moster o morbror oss bo i deras stuga med utedass. Hur vi fick plats kan jag idag inte ens föreställa mig och inte heller minnas, men det var alltså fyra vuxna och två barn i ett rum med en kokvrå! Ibland kom det besök till dem som då också sov över.
Han som sålde tomterna till oss hette Osvald ????.
Hur dessa tomter hittades kan man fundera över med tanke på det otillgängliga läget, men jag tror att min morbror hade en arbetskamrat som hade stuga här. För lite konstigt var det allt på något sätt eftersom det på denna sida av en dalgång låg tre sommarstugor med två lediga tomter emellan. På något sätt kan man nog säga att de dessutom var de bästa!
Vår tomt är på 1250 kvm och jag tror att pappa betalade 25 öre kvadratmetern, alltså lite drygt 300 kronor totalt. Det är klart, går ju inte riktigt att jämföra för det var nog ganska mycket pengar då.
För att komma hit åkte mamma och jag först spårvagn till Drottningtorget, sedan buss till Harestad kyrka. Pappa körde för det mesta motorcykel till kyrkan där vi tre träffades. Därifrån fick vi gå förbi Osvalds över bergen på stigar för att komma hit. Ibland åkte vi alla tre en bit på motorcykeln – jag på tanken, pappa körde och där bak satt mamma. Jag hade ryggsäcken framför mig vid styret, pappa hade två väskor hängande i ett bälte och mamma hade någon väska på armen som hon också höll i sig med runt pappa. Vilken syn! Förmodligen också riktigt farligt.
När jag blev lite äldre hade jag min cykel med mig. Då cyklade jag från Kålltorp till Drottningtorget o mamma åkte bussen. Sedan åkte vi bussen ihop för den hade ett cykelställ där cykeln fick åka med och sedan cyklade jag från kyrkan och ner. Sträckan från kyrkan och till vårt hus är ca 4,5 kilometer.
1964 köpte mina föräldrar bil, en mullvadsfärgad Saab och då blev ju allt lite lättare, men inte helt bekvämt för då parkerade vi bilen ca 1,7 kilometer från huset och sedan fick vi gå. Ibland hade vi skottkärra men ofta fick allt bäras som skulle hit. Vi bodde här hela sommarlovet så det var nog en del!
På samma sätt är våra barn uppväxta – bil till ”Folkes” och sedan gå eller åka skottkärra. Att kunna åka bil ända fram dröjde till sådär 1982/1983 och då var det kanske inte precis en bilväg – mer en tillfixad stig. Efterhand som åren gått har den förbättrats men på något konstigt sätt känns det fortfarande som det är en förbättrad stig som man kör på.
El fanns inte den kom ???? och inte heller rinnande vatten. Vattnet hämtades i den brunn som pappa grävt. Vi drog in vatten ????
Toalett är väl kanske inte begreppen som man tänker på från början här. Pappa gjorde i ordning ett utrymme i källaren där det stod något som kallades kemtoa. Inte ett riktigt utedass alltså, utan mer en form av inomhustoa med någon kemikalie i som gjorde att det inte skulle lukta så illa, men det får man väl säga att det gjorde ändå. Det var ju en hink som skulle tömmas! Som barn var det ju inte så kul att gå ut för att gå på dass, så då användes en potta inomhus som sedan fick tömmas på morgonen.
När vårt hus skulle byggas så fraktades en hel del av materialet med en eka från Hisingssidan/Kvillehed och bars upp från stranden. Det var väl sådär 2-300 meter. Därefter kördes materialet på pappas motorcykel eller skottkärra. Vilket slit! Ibland undrar jag verkligen hur de orkade, men det var väl en dröm och vad gör man inte för att förverkliga sina drömmar!

Färjan
Över Nordre älv går Kornhalls färja. Denna led har vi använt ända sedan vi började vara här. Först åkte mamma och jag buss medan pappa åkte motorcykel. Efterhand blev det fler och fler bilar. Den första färjan som jag kommer ihåg tog bara sex bilar eller en buss och tre bilar. Idag handlar det nog om sådär 45 bilar och leden är Sveriges mest belastade färjeled. Väntetiderna kan vara runt en timma eller mer.
Färjan är en linfärja och numera drivs den miljövänligt med el.
När jag var liten och kanske lite upp i åren fanns det kiosker på båda sidor om älven. Då gjorde det ju inte så mycket om man fick stå i kö för i bästa fall blev det en glass. Kiosken på Kungälvssidan stängde först kanske någon gång under 19?? Talet. Kiosken på Göteborgssidan finns fortfarande kvar men i år, 2020, har den inte varit öppen. Den är på väg att säljas så vi får väl se om även den nu blir historia.
Älven är smal där färjan går och också förhållandevis skyddad för vind men det hindrar inte att det ibland går stora vågor. Nuvarande färja påverkas inte nämnvärt, mer än möjligtvis av vattenståndet, men annat var det med den lilla färjan som jag minns. Den gungade ibland rejält och det var riktigt otrevligt. Stod det en buss på den så kändes det som om den också gungade lite extra och förstärkte känslan. Dessutom skvätte det vatten långt upp över färjan och över allt som fanns på den.
På den tiden fanns det inte så många färjkarlar och eftersom färjan inte var så stor så fick man lätt kontakt med dem. Jag minns särskilt en Evert. Det var på något sätt han som ägde färjan. Dessutom hade en stor jordgubbsodling som han sålde jordgubbar från.
Jag har gjort en intervju med honom och en sammanfattning av den följer längre ner i denna artikel.
Bredvid färjeläget på Kungälvssidan fanns ett företag som hette Albrektssons presenningar. Det var arbetsplats för många människor från trakten. Jag försökte hitta lite historia om detta företag, men kunde inget hitta. Jag kan minnas att de tvättade de stora tunga presenningarna och hängde dem på tork

Enligt Wikipedia
Kornhall, är en hamn och mindre by i Harestads socken i Kungälvs kommun. Bebyggelsen ingår i småorten Hammar och Kornhall.
Hamnen ligger i den västra delen av Nordre Älv, strax innanför Nordre Älvs estuarium. Kornhall är mest känt för sin överfart, Kornhallsleden, en färjeförbindelse med gamla anor, som förkortar restiden till Göteborg avsevärt.
Vid hamnen finns också ett mindre båtvarv och en småbåtshamn.
Namnet Kornhall syftar enligt ortnamnsforskare dels på sädesslaget 'korn', dels på 'hall', en plats där man lastat eller lossat korn. Namnet påträffas 1774.
Kornhallsleden, även Kornhalls färja är en lindriven fordons- och personfärjeled som drivs av Trafikverket Färjerederiet och trafikeras av M/S Gerd.[källa behövs] Färjeleden går över Nordre älv, mellan Kornhall i Harestads socken i Kungälvs kommun, och Brunstorpsnäs i Säve på Hisingen i Göteborgs kommun. Vägen har nummer 570. Färjeleden påbörjades 1850, registrerades[förtydliga] 1874 och drevs på entreprenad fram till 1945 när statliga Vägverket tog över driften. År 1928 och 1964 ändrades färjelägena. Eftersom vägen via färjan väsentligt förkortade resvägen till Göteborg kom trafiken att öka markant och 1951 satte man in den första motordrivna[förtydliga] färjan på leden. Färjan går var 20:e minut dagtid och var 15:e minut i rusningstid. Vissa turer sent på natten eller tidigt på morgonen måste tillkallas med ringklocka.
Båda älvstränderna är naturreservat och Natura 2000-område. Gränsen mellan Kungälvs kommun och Göteborgs kommun går mitt i älven.
Enligt Trafikverket Färjerederiet
Kornhallsleden går mellan Kornhall och Gunnesby i Nordre älv. Färjeledens längd är 200 meter och överfartstiden är två minuter. Linfärjan drivs med eldrift genom kabel. Resan med vägfärjan är avgiftsfri.

Göteborgs tipp vid Stockholmarna
Rakt ut från oss sett ligger det några öar som heter Stockholmarna. Vid, eller lite emellan två av dessa holmar hade Göteborgs kommun en soptipp. Den fungerade fram till 1938. Pråmar körde från Göteborg via Göta älv till Kungälv där sedan andra båtar tog vid o drog genom Nordre Älv o ut till avstjälpningsplatsen där personer arbetade o tog hand om det hela. Många av dem fick ta sig väldigt lång väg för att komma dit och det oavsett vad det var för väder. Måste varit väldigt tungt och slitsamt. Jag har intervjuat en av dessa män, Artur. Hans berättelse återges lite senare i artikeln.
När jag var barn åkte vi ofta ut till tippen för att leta bland resterna efter ”fina” saker. Vi kallade platsen för Tippen Gylland – varifrån detta namn kommit vet jag faktiskt inte men kanske från att det är en tipp o några hittade ibland gyllene saker – till exempel en ring eller liknande. Det mesta som hittades var i alla fall porslin – någon enstaka pryl som var hel men en massa som var lite trasigt, Allt låg som i sandlager så man behövde gräva vilket säkert kraschade ett och annat samt att man ju faktiskt gick uppepå lagren. Sen får man ju inte heller glömma tidens tand – det låg ju precis i vattenkanten och ibland när vattnet är högre så slet ju det både i sanden och sakerna som låg där.